Antihumanismens spöke

Ett spöke går genom Sverige - antihumanismens spöke. Det som man förut kunde hoppas skulle vara en övergående vindil blåste snabbt upp till storm, och till sist tycks det ha etablerat sig som en mer eller mindre permanent trend.

 

Vi humanister - och i synnerhet vi som sysslar med saker från tiden före förra sekelskiftet - har under hela efterkrigstiden fått dras med anklagelser om att vara lite urmodiga, ett slags kuriösa relikter från en svunnen tid, men under de senaste åren har dessa ofta oreflekterade ståndpunkter tagit formen av en rad oroväckande och genomgripande universitets- och forskningspolitiska beslut, av vilka det senaste var nedläggningen av grundutbildningen i latin och grekiska vid Lunds universitet. Vid ett av landets anrikaste lärosäten skall man inte längre kunna studera det som under 2000 år varit det västerländska tänkandets modersmål.

 

Om detta och andra vansinniga nedläggningsbeslut inom de humanistiska ämnena vid universiteten har en del skrivits och sagts, men jag vill här vidga perspektivet från de enskilda groteskerierna till de samhälleliga trender och attityder som gjort dem möjliga - de senmoderna idéströmningar som öppnat dörren för denna lärdomsmässiga degeneration. Vad jag talar om är det förakt för det klassiska humanistiska bildningsidealet som breder ut sig mer och mer, på många olika ställen i samhället.

 

Från att ha varit just ett ideal, en tanke om lärdomen och kulturen för deras egen skull, har kunskaper om människans kultur, språk, tankar och religion reducerats till ett nödvändigt ont, till en vara bland andra. I en tid då varje tings värde mäts i dess prislapp tycks både beslutsfattare och folk i gemen ha svårt att förstå vad forskning och kunnande inom humanistiska fält egentligen skulle ha för existensberättigande. Man kan tänka sig hur forskning inom medicinska eller tekniska fält säkert direkt omsätts i framsteg för människan, ökad renommé för Sverige som spetsnation eller helt enkelt ökad vinst för Ericssons mobiltelefoner, detta nya mått på kulturell blomstring.

 

Ordet ''forskare'' har för många blivit identiskt med en vitklädd person i ett laboratorium, omgiven av retorter och kemiska preparat. Denne forskare tänks vara någon som alltid direkt gagnar samhället genom att ''lösa cancerns gåta'' eller något annat liknande, och man glömmer stillsamt att påpeka att medicinsk och naturvetenskaplig forskning också den ofta bedrivs för sin egen skull och har ganska långt att gå innan den färdiga produkten ligger på apoteksdisken.

 

Men vad har då humaniora för värde? De ger ju inga rymdfärder, telefoner eller mediciner. De skapar ingen tydlig avkastning i statsfinanserna (även om den faktiskt ofta kan visa sig göra det indirekt). De bär inga vita rockar och ger sällan nobelpris. Så vad är egentligen deras raison d'être? Svaret är naturligtvis enkelt. Den humanistiska bildningen och forskningen är kunskapen i inget mindre än det som gör människan till människa. De som forskar i människans särart, hennes specifika väsen och varande är inte evolutionsbiologerna Ð utan humanisterna. Det en humanist studerar - mänsklighetens kulturer, tankar, filosofi, berättelser, religioner, lämningar och språk - är just de ting som skiljer människan från alla andra varelser på vår planet. Det den humanistiska forskningen studerar är därför i förlängningen själva mänsklighetens natur. Förr oss som är födda till människor borde knappast något större finnas.

 

Bildningen och kunskapstraditionen har genom historien varit ett av de viktigaste måtten på en högkultur. Skapandet av intellektuella samhällskikt har i samhälle efter samhälle varit tecknet på skapandet av en högtstående kultur. Vi kommer knappast ihåg Grekland och Rom framför allt för deras silvergruvor utan till stor del för deras tänkande och idétraditioner, och det är intressant att se hur man i antiken inte tycks ha sett den motsättning mellan humaniora och tekniska studier som idag framställs som så självklar. Just existensen av en lärdomstradition är en garant för en högre andlig kultur - den är dess andningsluft. Utan den kvävs kulturen, långsamt men säkert.

 

Ändå sprids ett förakt för denna kunskap, denna bildningstradition. De två begrepp som idag tycks styra vad som anses viktigt är lönsamhet och nymodighet. Men i en värld som lämnat modernismen bakom sig borde den ohämmade utvecklingsfetischism som idag verkar råda egentligen vara lite föråldrad och urmodig. Tanken att 2000-talets värld på alla sätt är bättre och mer värd att studera än 200-talets framstår faktiskt som rätt så irrationell.

 

På universiteten sprids idag begrepp som''anställningsbarhet''; målet med utbildningen skall mer och mer vara att generera ''samhällsnyttiga'' individer som är attraktiva för företag. Det handlar inte längre om att lära ut för bildning och forskning utan om att lära ut för att ge en pappersmeritering som kan tänkas leda till en yrkesplats. Humaniora blir på sin höjd till ett verktyg för något annat, och endast som ett sådant tillerkänns de något existensberättigande. De vetenskaper och det kunnande som förr varit själva definitionen på lärdom och kultur har blivit till en black om foten för ett samhälle som samtidigt ser på dokusåpor utan att för en sekund fråga efter deras ''samhällsnyttiga värde''. Liksom Marx och Engels en gång skrev har det senkapitalistiska samhället bit för bit förvandlat läkaren, juristen, prästen, poeten och vetenskapsmannen till sina betalda lönearbetare.

 

Men vad är då en humanist, om nu detta ideal verkligen är värt att kämpa för? Vem är värdig detta namn? Det finns idag en organisation som kallar sig ''Förbundet humanisterna'', en samling mer eller mindre rabiata ateister vars största sysselsättning är att bedriva antireligiös propaganda ur ett alltigenom naturvetenskapligt (och föga humanistiskt) perspektiv. Nej, en humanist är en person som står i den stora traditionen från renässansens humanister, från Marsilio Ficino och Pico della Mirandola. En humanist är en som med Pico vågar citera den hermetiska maximen Magnum miraculum est homo: ''ett stort mirakel är människan''. Och det hade ju varit bra om man även i fortsättningen kunde få lära sig förstå detta citat på latin.

 

Att vara humanist är inte bara att välja ett forskningsfält, det är ett livsval och en livshållning, en som erkänner människans mirakulösa egenskaper som värda att studera i sig själva, inte bara människan som en produkt utan som en egen skapare. Men idag måste vi som vill hålla detta ideal högt faktiskt lära oss att kämpa för vår överlevnad, att stå rakryggade inför de angrepp som riktas mot oss och det vi älskar. Humanister i alla länder - förena er!

 

 

Denna text har också publicerats (i något annan version) i min bok Orden och evigheten samt i tidningen Minaret.

Denna site använder cookies för att analysera trafik. Du kan stänga av cookies i din webbläsare.

 

© Ola Wikander 2008 - 2015