Corpus Hermeticum - Poimandres

 

En gång när jag begrundade de saker som är, och mina tankar hade stigit mycket högt, medan mina kroppsliga sinnen hölls tillbaka av sömnen - en sådan sömn som hos dem som tyngs ned av att de är mätta av mat eller att deras kroppar är trötta - då verkade en jättelik varelse av gränslös storlek uppträda, som kallade mig vid namn och sade till mig:

 

''Vad vill du höra och se, lära känna med ditt sinne och förstå?''

 

Jag sade: ''Vem är du?''

 

Han sade: ''Jag är Poimandres, maktens Medvetande. Jag vet vad du vill, och jag är med dig överallt.''

 

Jag sade: ''Jag vill lära känna de ting som är, och förstå deras väsen, och lära känna Gud. Om dessa ting'', sade jag, ''vill jag höra.''

 

Han svarade: ''Håll i ditt sinne det du vill lära känna, och jag skall undervisa dig.''

 

När han hade talat så ändrades hans utseende, och genast öppnades allt för mig på ett ögonblick. Och jag såg en gränslös syn - allt hade blivit till milt och glädjefyllt ljus, och jag förundrades när jag såg det. Men efter en kort stund var där ett nedåtsjunkande mörker i en del av det, förskräckligt och avskyvärt... Jag såg hur mörkret förvandlades till en fuktig substans som rördes runt på ett outsägligt vis, och som gav från sig rök såsom från en eld. Och jag hörde hur den gav från sig ett obeskrivligt, klagande läte. Ett oartikulerat rop sändes ut från det. Men från ljuset utgick ett heligt Ord, som steg upp på den fuktiga substansen. Det syntes mig vara ljusets stämma.

 

Och en oblandad eld kastades up i höjden från den fuktiga substansen. Den var lätt, snabb och aktiv. Och även luften, som var lätt, följde elden och steg upp från jorden och vattnet ända till elden, så att den verkade hänga från den. Och elden omgärdades av en stor kraft, och den hölls stilla och fast. Men jorden och vattnet fortsatte att vara så sammanblandade, att man inte kunde skilja dem åt, men de hölls i rörelse av det andliga Ordet som svävade över vattnet.

 

Då talade Poimandres till mig: ''Förstår du denna syn, och vad den vill säga?''

 

''Jag skall få veta'', sade jag.

 

Han sade: ''Det där ljuset är jag, Medvetandet, den förste Guden, somv ar före den fuktiga substansen som uppstod ur mörkret. Och Ordet som uppstod ur det lysande Medvetandet är Guds son.''

 

''Fortsätt'', sade jag.

 

''Förstå detta genom att se och höra det som är inom dig. Ty även hos dig är ordet sonen och medvetandet fadern. De är inte skilda från varandra. Just deras förening är livet.''

 

''Jag tackar dig'', sade jag.

 

''Begrunda nu ljuset, och lär känna det!''

 

När han hade sagt detta såg han mig länge i ögonen, så att jag skakade av hans blick. När han reste på huvudet såg jag i mitt sinne att ljuset var till i oräkneliga krafter, och en värld som blivit obegränsad, och att elden omgärdades av en stor kraft och hölls stilla och fast. Detta upplevde jag då jag såg genom Poimandres' ord.

 

Och när jag förundrades, talade han åter till mig:

 

''Du har skådat den ursprungliga formen, som är före begynnelsen och oändlig.'' Detta sade Poimandres till mig.

 

''Berätta nu för mig'', sade jag, ''varifrån naturens element uppstod!''

 

Han svarade: ''Ur Guds vilja, som såg den vackra världen och gjorde en avbild av den. Den fuktiga substansen, som hade mottagit Ordet, gjordes till en värld, medan elementen skildes ut från den, från vilket de levande varelserna framgick.

 

Och det första Medvetandet, som var tvekönat och fanns till i liv och ljus, födde ett annat Medvetande, en Demiurg, och denne andre, som bestod av eld och luft, tillverkade sju härskare, som med sina omlopp omsluter den upplevda världen. Och deras härskardöme kallas Ödet.

 

Och Guds ord kastades upp från de nedåtsjunkande elementen till naturens rena skapelse och förenades med det skapande sinnet, ty det var av samma väsen som det. Och naturens nedåtsjunkande element lämnades utan förstånd, så att de blev ren materia. Och Demiurg-Medvetandet, som var tillsammans med Ordet, han som omfattade omloppen och rörde dem i en virvlande rörelse, fick sina skapelser att rotera och lät dem rotera från en obestämd utgångspunkt till ett mål utan slut; ty deras omlopp börjar där det slutar.

 

Och naturen frambringade förståndslösa varelser ur de nedåtsjunkande elementen, som Medvetandet hade önskat. Den hade nämligen inte längre något förstånd. Luften frambringade flygande väsen, och vattnet sådana som simmar - jorden och vattnet hade nu delats från varandra, såsom Medvetandet önskade - och jorden frambringade ur sig alla slags varelser som den ägde: fyrfotingar och kräldjur, vilddjur och tamdjur.

 

Men Medvetandet, Alltets fader, som är liv och ljus, födde människan, lik honom själv, som han älskade, emedan han var hans avkomma. Ty han var ytterst vacker och hade sin faders gestalt. Med rätta förälskade sig Gud i sin egen gestalt. Och till honom gav han allt det skapta.

 

Och människan, som var i Demiurgens sfär, beskådade de ting som hans broder hade tillverkat, och som låg över elden. Och när han ahde sett Demiurgens skapelse i elden ville också han skapa. Och han fick tillåtelse av Fadern... och hade hela makten hos Härskarna. De förälskade sig i honom, och var och en av dem gav honom en del av sin ordning.

 

När han hade lärt känna deras väsen och mottagit en del av deras natur, ville han bryta genom deras omloppsbanor och besegra det som låg över elden. Och han som hade makten över alla dödliga i världen och över alla förnuftslösa varelser såg ned genom Harmonin, medan han bröt genom håligheten, och visade Guds vackra gestalt för den nedåtsjunkande naturen. Och när den skådade den skönhet som aldrig mättar och den, som i sig hade alla Härskarnas makt, och Guds gestalt, log hon av kärlek och visade människans vackra gestalt i vattnet och hans skugga på marken. Och han, som såg en gestalt som liknade honom i henne och i vattnet, älskade den och ville bo där. Och med viljan kom handling. Och han dvaldes i den förståndslösa gestalten. Och naturen, som hade fått den hon älskade, virade sig kring honom, och de beblandades, ty de älskade varandra.

 

Det är därför som människan, olikt alla andra varelser på jorden, är tvåfaldig: dödlig på grund av kroppen, men odödlig på grund avd en verkliga människan. Han är odödlig och har makt över alla ting, men ändå lider han som en dödlig, i det att han är underkastad Ödet. Han är upphöjd över Harmonin, men inuti Harmonin har han blivit Ödets slav. Han är tvekönad, från en tvekönad Fader, och sömnlös, från en sömnlös Fader, men ändå besegras han av drift och glömska.''

 

Efter detta sade jag: ''Berätta även det övriga, ty även jag själv älskar ordet.''

 

Poimandres sade: ''Detta är mysteriet som hållits gömt in till denna dag. Natyren, blandad med människan, frambringade ett underbart under. Ty eftersom han ägde väsendet hos de sjus Harmoni, vilka, som jag har sagt, bestod av eld och ande, väntade naturen inte, utan födde fort sju människor i enlighet med de sju Härskarnas väsen, tvekönade och svävande i luften.''

 

Efter detta sade jag: ''O Poimandres, jag har kommit till stor lystnad, och jag längtar efter att få höra. Gå inte bort!''

 

Och Poimandres sade: ''Var tyst. Jag har nämligen inte fullföljt det första talet.''

 

''Se, jag är tyst'', sade jag.

 

''På detta sätt'', sade han, ''skapades alltås dessa sju människor. Naturen frambringade deras kroppar, jorden var som en kvinna, och vattnet var liderligt. Det mogna tog de från elden, och anden från etern... från människans gestalt. Och människan blev från liv och ljus till själv och medvetande, från liv till själ, från ljus till medvetande. Och så förblev hela den förnimmbara världen till deras slut och nya början.

 

Och hör nu resten av det ord du önskar höra!

 

När denna period hade tagit slut löstes det band som band dem alla, enligt Guds vilja. Alla varelser, som var tvekönade, löstes från varandra tillsammans med människan, och de blev manliga till en del och kvinnliga till en del.

 

Och Gud sade genast med heligt tal:

 

'Föröka er och bli fler i myckenhet, alla ni som blivit skapta och tillverkade. Och må människan, som har medvetande i sig, inse att hanär odödlig, och att dödens orsak är driften. Han som lärt känna sig själv kommer till det Goda.' När han hade sagt detta genomförde hans Förtanke deras föreningar med hjälp av Ödet och Harmonin och grundade deras släkten.

 

Och han som lärde känna sig själv nödde det högsta Goda. Men han som genom driftens misstag älskade kroppen, han dröjer kvar vandrande i mörkret och lider döden med sina sinnen.''

 

''Men på vilket sätt syndar de okunniga'', sade jag, ''så att de berövas odödligheten?''

 

''O du, du verkar inte ha lagt märke till vad du har hört! Sade jag inte åt dig att ha det i sinnet?''

 

''Jag har det i sinnet, och jag minns, och dessutom tackar jag dig.''

 

''Om du hade det i sinnet, säg mig då, varför de okunniga är värda döden!''

 

''Därför att den materiella kroppen tog sin början i det avskyvärda mörkret, från vilket den fuktiga substansen kom, som kroppen sattes samman av... i sinnevärden, från vilken döden bevattnas.''

 

''Du har tänkt rätt, o du! Men hur kan det vara att 'den som lär känna sig själv kommer till det Goda' som Guds röst sade?''

 

Jag sade: ''Därför att Alltets Fader består av ljus och liv, och från honom föddes människan.''

 

''Du talar väl när du säger så, att Gud Fadern är ljus och liv, och att människan föddes från honom. Om du då lär känna dig själv, att du är liv och ljus, och att du är ovanför dem, kommer du att återvända till liv och ljus.'' Så talade Poimandres.

 

''Men säg mig också'', sade jag, ''hur jag skall återvända till livet... ty Gud sade: 'må människan, som har medvetande i sig, lära känna sig själv!' Har inte alla människor medvetande?''

 

Medvetandet sade till mig: ''Du talar väl, o du, när du säger så. Jag, Medvetandet, är närvarande hos de heliga, goda, rena och barmhärtiga och hos dem som lever fromt. Och för dem blir min närvaro en hjälp, och genast lär de känna allt och vinner Faderns nåd genom sin kärlek, och de tackar honom då de prisar och besjunger honom riktade mot honom i kärlek. Och innan de överger kroppen till dess död hatar de dess sinnesförnimmelser, då de känner deras verkningar. Nej, jag, Medvetandet, tillåter inte att de verkningar som överfaller kroppen når sina mål. Ty jag är en dörrvakt och kommer att stänga ingångarna för de onda och skamliga verkningarna och hugga av deras tankar.

 

Men från de tanklösa, de onda, de värdelösa, de avundsjuka, de giriga, de mordiska och de gudlösa håller jag mig långt borta, och lämnar plats åt den hämndlystna demonen, som lägger på dem den skarpa elden och torterar dem och krossar dem i deras sinnen. och gör dem ännu mer redo för laglösheter, så att straffet skall bli större. Och de slutar inte att kämpa i mörkret, i ofyllbar aptit... då de har oändlig lystnad, och elden blir större och större över dem.''

 

''Du har lärt mig allt väl, såsom jag ville, o Medvetande. Men berätta nu om vägen upp, hur jag skall komma till livet!''

 

Poimandres svarade: ''Vid den materiella kroppens upplösande överger du först själva kroppen till förändring, och den form du ägde syns inte mer. Och du överger ditt levnadssätt till demonen, då är det overksamt. Och kroppens sinnen återvänder till sina egna källor och blir till delar och blir åter andra energier. Och lystnaden och driften återgår till den förståndslösa naturen. Sedan ger sig människan av upp genom Harmonin. Och till den första zonen ger han växandets och minskandets krafter, till den andra de onda listernas mekanismer, nu utan kraft, och till den tredje drifternas bedräglighet, nu utan kraft, och till den fjärde den behärskande arrogansen, nu utan kraft, och till den femte det laglösa övermodet och den snabbar fräckheten, och till den sjätte onda strävanden efter rikedom, nu utan kraft, och till den sjunde den väntande lögnen.

 

Och sedan, när han blivit naken från de ting som Harmonin hade skapat, kommer han till den åttonde sfären, då han äger sin egen kraft, och sjunger tillsammans med dem som är där en hymn till Fadern. Ochd e som är där jublar över hans ankomst. Och då han är skapad lik dem som dväljs där hör han också makterna som är över den åttonde sfären, och som sjunger en hymn till Gud med sin egen röst. Och sedan stiger de i ordning upp till Fadern. Och de överlämnar sig själva till makterna, blir själva makter, och träder in i Gud.

 

Detta är det Goda; detta är slutmålet för dem som ägen Gnosis: att förenas med Gud.

 

Alltså: varför dröjer du? Skall inte du, som mottagit allt, visa vägen för de värdiga, så att människosläktet genom dig kan frälsas av Gud?''

 

Och när han hade sagt detta blandades Poimandres med makterna, och jag tackade och välsignade Alltets Fader... och jag hade givits kraft och hade lärts om Alltets väsen och den stora synen.

 

Och jag började predika för människorna om skönheten hos fromhet och Gnosis:

 

''O ni folk,, ni jordfödda män, ni som givit er åt berusning och sömn och till okunskap om Gud - nyktra till, sluta vara berusade och förhäxade av förståndslös sömn''

 

Och de som hörde kom till mig med ett sinnelag.

 

Jag sade: ''varför har ni givit er åt döden, o jordfödda män, ni som har makt att dela odödligheten? Omvänd er, ni som vandrar med de falska och slår följe med okunskapen. Befria er från mörkret, kom till ljuset! Ta del av odödligheten, och lämna förödelsen bakom er!''

 

Och vissa av dem fortsatte snattra och gick iväg, då de hade givit sig åt dödens stig, men andra bad om att bli undervisade och kastade sig inför min fötter. och jga sade åt dem att resa sig, och jag blev en vägvisare för släktet och lärde dem läran, hur och påvilket sätt de skulle frälsas. Och jag sådde visdomens ord i dem, och de fick dricka av odödlighetens vatten.

 

När det hade blivit kväll, och solens strålar hade börjat sjunka, bad jagd em alla att tacka Gud. Och när de hade fulländad sina tacksägelser gick var och en till sin säng. Men jag skrev in Poimandres' välgärning i mitt hjärta, och jag gladdes storligen, dp jag hade fyllts av det jag önskade. Ty kroppens sömn blev till själens nykterhet, och stängandet av ögonen blev till sann syn, och min tystnad blev havande med det Goda, och mitt tals barnlöshet blev goda ting.

 

Allt detta skedde mig när jag från mitt Medvetande, Poimandres, maktens Medvetande, tog emot läran, genom vilken jag blev gudainspirerad och kom till sanningens hemvist.

 

Därför prisar jag Gud Fadern med hela min själ och min styrka:

 

Helig är Gud, Alltets Fader, som var till före begynnelsen.

 

Helig är Gud, vars vilja fulländades av hans egna krafter.

 

Helig är Gud, som önskar bli känd, och som blir känd av sina egna.

 

Helig är Du, som med ditt Ord satte samman det som är.

 

Helig är Du, som naturen aldig skapat.

 

Helig är Du, av vilken hela naturen blev en avbild.

 

Helig är Du, som är starkare än varje makt.

 

Helig är Du, som är bättre än all höghet.

 

Helig är Du, som är för god för alla hyllningar.

 

Tag emot rena offer av ord från en själ och ett hjärta som höjs upp mot Dig, o du outtalbare, osägbare, som åkallas i tystnad!

 

Ge bifall åt mig, som ber om att aldrig falla från Gnosis, som är i enlighet med vårt väsen, och ge mig styrka, så att jag när jag har fått denna nåd skall kunna upplysa dem av mitt släkte som är i okunskap, mina bröder och Dina söner.

 

För deras skull tror jag och vittnar jag: jag går mot liv och ljus. Välsignad är Du, Fader. Din tjänare vill dela din helighet, såsom du givit honom all makt.

Denna site använder cookies för att analysera trafik. Du kan stänga av cookies i din webbläsare.

 

© Ola Wikander 2008 - 2015